Skånska Betraktelser

Jag var med i kanten (i flera avseenden ...) i arrangemanget kring ministern för nordiskt samarbete Cristina Husmark Pehrssons hearing om gränshinder i Öresundsregionen på Börshuset i Malmö igår. Ett halvår har snart gått sedan den nya borgerliga regeringen tillträdde och de har visat mer vilja att i varje fall ta reda på vilka problem som gränspendlarna upplever än den förra regeringen. Dagen var upplagd som så att ministern först fick träffa representanter från olika myndigheter i Skåne (se regionrådet Pia Kinhults referat), sedan en presskonferens följt av ett enskilt möte med Pendlarföreningen Öresund och Föreningen Öresundsborger.

De sista två timmarna veks åt ett arrangemang där ministern fick ta del av vanliga gränspendlares problem i en öppen och tv-sänd hearing. Jag betvivlar faktiskt att det kom fram några nya problem (eller förslag till lösningar) jämfört med vad hon fått från myndigheterna eller Öresundsborgers 60-punkters lista, men det var nog ändå nyttigt för både allmänheten (c:a 200 personer var närvarande) och ministern att kunna träffas på detta öppna sätt.

Meningen var aldrig att ministern skulle komma med några färdiga lösningar, utan bara att få med sig problemformuleringarna och förbättringsåtgärderna till den övriga regeringen i Stockholm. Som socialförsäkringsminister har hon visserligen några av frågorna på sitt bord, men i princip alla frågor ligger även på UD:s bord, liksom på finansens. Detta faktum retar några bloggare, som Federalisten, men jag är inte särskilt förvånad med tanke på hur oerhört långsamt politikens kvarnar mal och även Kvällspostens politiske redaktör Peter J Olsson verkar hysa viss förståelse för ministerns agerande.

Jag delar dock Agera regionalts och Federalistens frustration över att det verkar stört omöjligt att få istånd någon regional särlösning för Skåne vad gäller gränsgångare, men det var å andra sidan inte heller särskilt väntat och ministern var glasklar över detta. Men detta är en fråga som engagerar fler och fler skåningar och jag är övertygad om att regeringen måste ta problemen på allvar, innan de blir till en politisk belastning. Annars får Cristina göra som pendlarpanelen tyckte vore bäst för Öresundsintegrationen, nämligen att förmå Fredrik Reinfelt och Anders Borg att flytta till Skåne.

Pingat på intressant.se och andra bloggar om: Cristina Husmark Pehrsson, öresund, öresundsregionen, gränshinder, Skåne, regeringen.

Efter några månader i frysboxen är Skånska Betraktelser tillbaka på nätet igen. Du som har varit här tidigare märker att omkring 90 % av de tidigare inläggen är borta. Det beror på diverse anledningar, men i vilket fall som helst fokuserar bloggen på skånsk politik och regionfrågan från och med nu. I inlägg under de närmaste veckorna kommer jag kommentera ansvarskommitténs slutbetänkande och den respons den fått från olika håll.

Sydsvenskan Dagbladet hade en huvudledare den 28 januari där man välkomnade den förmodade regionaliseringen som ansvarskommitténs betänkande kommer att leda till. Men perspektivet var "ju större desto bättre", dvs man välkomnade en "Södra Götalandsregion" som omfattade såväl Kalmar som Halmstad. Skälet till detta var "effektivitetsskäl". En eller ett par miljoner invånare per region, ett universitetssjukhus osv skulle leda till effektiva regioner. Samtidigt desavouerade man löjlig röd-gul chauvinism och menade att regional identitet har inget att göra med denna effektivitet. Anders L Hansson, en av författarna bakom Stadga för Scania, skrev ett intressant svaromål i en krönika i dagens Skånska Dagbladet.

Se även Föreningen Skånelands Framtids genmäle på Agera regionalt och blogginlägg på Federalisten.

Sydsvenskan verkar ha kommit över förslaget till slutdokument från Ansvarskommittén. Enligt detta kommer Sverige delas in i regionkommuner, större än dagens landstingskommuner, möjligen med utgångspunkt från den så kallade NUTS2-indelningen av Sverige. När Sverige gick med i EU bad Kommissionen Sverige att dela in landet i NUTS2-områden för statistiska syften. SCB plockade då fram en statistisk indelning av Sverige de gjorde någon gång på 1970-talet, kallat Riksområden. Kortfattat kan sägas att NUTS1 är stater eller samling av delstater, NUTS2 är mindre stater, delstater eller samling av distrikt (som Riksområden i Sverige) och NUTS3 är distrikt, som länen i Sverige. Det intressanta är att den statistiska uppdelning av Sverige som SCB gjorde på 70-talet nu bildar basen inte bara för EU:s strukturfondsarbeten i Sverige, utan också för hela den framtida administrativa uppdelningen av Sverige.

Som en del i den politiska omstöpningen av Region Skåne efter femklöverns maktövertagande kommer man stadfästa den fyrdelning av Skåne som finns mellan kommunerna. Idag finns det fyra geografiska samarbeten för Skånes kommuner: Nordväst, Nordost, Sydväst, Sydost. I och med förslaget för ny politisk organisation av Region Skåne kommer man avskaffa de fem distriktsnämnderna (som utgår från sjukhusorganisationen) och ersätta den med fyra delregionala beredningar för tillväxt och hälsa, vars gränser motsvarar de delregionala kommunsamarbetena.

Upplands landshövding Anders Björck fortsätter sitt korståg mot sin landshövdingskollega Mats Svegfors (Västmanlands län) ansvarskommitté med ännu en debattartikel i DN idag. Anders Björck är upprörd över det faktum att allt pekar på att kommittén kommer resultera i att Upplands län kommer att ingå i en ny Mälardalsregion. Han är lika upprörd över att dessa viktiga frågor (om den framtida kompetensen mellan stat och region, samt region och kommun) har skett utan demokratisk förankring.

Även om jag inte delar Anders Björcks skeptisism mot starka regioner och svaga länsstyrelser, så har han ändå rätt i mycket. Framförallt om vem det är som ska definiera de framtida regionerna, och hur mycket invånarna har att säga till om i denna fråga. Vissa tycker att det är helt ovidkommande att diskutera framtida administrativa gränser som ändå inte har någon direkt relevans för dess invånare, men jag tycker inte det.

Så som jag ser det fungerar regioner oerhört mycket bättre om de har dess invånares fulla stöd. De flesta invånare i Skåne län ser sig som just skåningar och är medvetna om Skåne som geografiskt och politiskt begrepp. Det är därför lättare att demokratiskt förankra beslut som fattas på den regionala nivån.

Men kommer inte nya "superregioner" ändå att sätta sig i folks medvetande, så att Uddevallabor och Skövdebor känner sig mer som Västra Götalänningar än Bohusläningar och Västgötar? Jag tvivlar. Malmöhus län fanns i västra och södra Skåne i runda slängar 300 år, och ändå talade ingen om "malmöhusläningar" - och ingen sörjer Malmöhus läns bortgång. En trehundraårig parantes var allt vad Malmöhus län var.

Därför är jag själv skeptisk mot att slå samman Skåne med Blekinge och södra (eller hela) Halland. Oavsett det faktum att just dessa län tillsammans bildar det gamla Skåneland/Scania (förutom Bornholm), så verkar det som om få blekingar och hallänningar känner sig som skåneländare - och med detta tycker jag att hela idén faller. En "Region Södra Götaland", eller ännu värre "Region Sydsverige", är därför ett ur legitimitetssynpunkt dödfött projekt från början.

Anders Björck vill att svenskarna ska folkomrösta i varje län som berörs av föreslagna förändringar. Egentligen är det ingen dum idé, eftersom sådana folkomröstningar skulle komma att ge de framtida regionerna större demokratisk legitimitet - om det alls blir några då vill säga.

Det är detta som är dilemmat för de som vill behålla och utöka Region Skånes nuvarande kompetenser. Det räcker inte att Skåne vill mera om resten av länen/regionerna i Sverige inte kan hänga med pga att de är för små. Få tror att Sverige kan leva permanent med det nuvarande asymmetriska systemet med olika kompetenser för olika län/regioner beroende på var de är i landet. Därför är många som vill öka Region Skånes kompetenser villiga att betala med att gå samman med Halland och Blekinge, även om de hellre behållit Skånes bekväma gränser.

I inte mindre än två artiklar från helgen hävdas att Västra Götaland/Göteborg har en del att lära av Region Skåne. Göteborgs-Posten skriver om ett Citytunnelnliknande projekt i Göteborg, där inte en enda krona finansierats än, till skillnad från i Malmö där både kommunen och regionen tillfört gigantiska summor.

GT skriver att "näringslivsstrateger är avundsjuka på Region Skåne. De säger:
- Skåne är så homogent, där finns vi-känslan, regionen är naturlig, både geografiskt och kulturellt." Krönikan är intressant och viktig i så motto att krönikören pekar på det faktum att Skåne är en "naturlig enhet" - och indirekt att Västra Götaland inte är det. Säg "Skåne" och de flesta tänker på gula rapsfält, gäss, röd-gul flagga, dialekten eller något annat från övriga Sverige särskiljande. Säg "Västra Götaland" och om någon tänker på något alls så tänker de nog på vårdhuvudmannaskapet Västra Götalandsregionen.

Varför tycker då näringlivsstrategerna att det är så viktigt med en "naturlig region"? Jo, för att när det kommer till större projekt, likt Citytunneln, som bara kan placeras i en begränsad geografisk region, i det här fallet Malmö, är det så mycket lättare att få med hela regionen i finansieringen, eftersom projektet gynnar hela Skåne, och eftersom begreppet Skåne redan finns i folks medvetande är halva arbetet redan gjort. Ett motsvarande projekt i Göteborg, delfinansierat av Västra Götaland stöter genast på problem - invånarna i Bohuslän, Skarborg, Sjurhäradsbygden mm reagerar inte på frasen "det som gynnar Göteborg gynnar också Västra Götaland" på samma sätt som skåningar gör inför motsvarande fras, och blir alltså mindre benägna att stödja sådana projekt.

Personligen tycker jag därför att det är viktigt att Sveriges framtida regioner inte blir skrivbordsprodukter (som Västra Götaland), utan i så stor utsträckning som möjligt "naturliga regioner", som invånarna kan identifiera sig med.